Vem ljuger och vem blir lurad?

För en tid sedan arrangerade Publicistklubben Väst en debatt på jazzklubben Nefertiti i Göteborg. Det var fullsatt till sista plats. Kvällens andra halva handlade om Thomas Quick. Är han massmördare eller utan skuld till åtta mord? Är han mördare eller mytoman? Vilka har han duperat?

Hannes Råstam, kvällens ena gäst och SVT:s reporter till de senaste dokumentärerna om Thomas Quick, är till 100 procent säker på att TQ är oskyldig till de åtta mord han är dömd för. Kvällens andra gäst, domaren Lennart Furufors från Värmland, som dömt TQ i två av morden, svarar att om det framkommer nya uppgifter som styrker TQ:s oskuld så måste det vägas in och han hoppas då att Högsta domstolen prövar domarna på nytt.

Lennart Furufors är öppen för nya fakta, lyhörd under hela kvällen. Hannes Råstam däremot, som arbetat med fallen i många månader, har bestämt sig. Han är journalisten som till 100 procent är övertygad. Och han är i sin tur övertygande i sin genomgång. Men här börjar varningsklockorna ringa, ding-dong, inne i Nef:s långsmala klubblokal. Vem hör klockorna? Flera tror jag. Men ingen ställer frågan till Hannes Råstam: Är du duperad av Thomas Quick?

Som gäst hos Publicistklubben och bokförläggare på dagtid, så börjar poesin sjunga i mitt inre. Det är rader ur Tomas Tranströmers samling För levande och döda (1989). En passande titel i kväll. Och poesin sjunger: "Jag såg en bokstavstrogen tv-predikant som samlat in massor med pengar … Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte … Vad jag avskyr uttrycket "till hundra procent"! … Guldstekeln som om det inte fanns idoldyrkan. Lupinerna som om det inte fanns "hundra procent". Där överröstas Tranströmers dikt "Guldstekel".

Hannes Råstam förklarar ingående, med foton och under stort intresse, hur tre personer blivit till 100 procent övertygade om Thomas Quicks skuld. Det är Krister van der Kvast, åklagaren och förundersökningsledaren i de åtta mordfallen. Det är Seppo Penttinen, polisen som vallat TQ på de olika mordplatserna - både i Norrland och i Norge och på andra platser. Och den tredje, terapeuten och psykologen Birgitta Ståhle, som med hjälp av samtal och förundersökningsprotokoll hjälpt TQ att minnas de åtta morden. Alla tre är till 100 procent övertygade, trots att Thomas Quick från början varit osäker om mycket.

Som lekman förstår man att trovärdigheten minskar ju mer ledande frågor som ställs. När jag för några år sedan fick ett manus till bokförlaget, av Ulla Bolinder, som hon kallade Utsaga (2005), så var hennes deckare uppbyggd på just förhör med de inblandade, efter att en åtta-årig flicka blivit brutalt mördad. Berättelsen är oerhört medryckande, och mordet på Amanda rullas upp, eftersom förhörsledarna i den uppdiktade boken är så skickliga på att få fram fakta, utan att lägga orden i munnen på de som förhörs.

I Thomas Quicks fall finns runt honom minst fyra personer som precis som tv-predikanten är till 100 procent övertygade, var och en på sitt sätt. "Thomas Quick är en massmördare." "Thomas Quick har i alla fall inte lurat mig!" Det svartvita synsättet ringer i öronen, samtidgt som guldstekeln och lupinerna ger färg åt min inre synen i Nef:s fullsatta långsmala klubblokal.

Tomas Lindelöw, 9 mars

Innehåller boken "Gömda" sanningen?

En het dabatt om sanning blev det, när innehållet i boken "Gömda" ifrågasattes. Sanning eller lögn, svart eller vitt?

För att få balans i debatten träder just nu Mia Eriksson, efter att ha pratat ihop sig med vännen Liza Marklund, fram i Aftonbladet. Det visar sig att huvudpersonen Mia numer bor i Arizona med en amerikansk man vars släkt tillhör Mormonerna. I tidigare förhållanden hade hon "mannen med de mörka ögonen" och den chilenska flyktingen som i boken kamoflerades till norrlänningen Anders.

Verkligheten är alltid komplicerad, vi människor sätts på stora prov i livet. Bland annat därför ges det ut böcker. Verkligheten behöver förklaras i långa texter för att förståelsen ska öka.

Den första pocketboken som jag gav ut på Lindelöws hette "Spilld mjölk och röda tulpaner". Det var en av de första böckerna, kanske den första, där författaren själv berättade om den incest hon blivit utsatt för. Det skrevs om författaren på helsidor i tidningarna. Författaren framträdde med eget namn - Gun Ninnisdotter - och året vara 1990.

Gun Ninnisdotters bok hade undertitlen "en självbiografi". Hennes berättelse är påträngande och hemsk, riktigt hemsk, fortfarande. När det står "självbiografi" på en bok då vet vi att det är EN persons uppfattning om det som inträffat. Andra personer har andra minnen och känslor inför sina verkligheter. Barnen till Alva och Gunnar Myrdal är bra exempel på det, hur otroligt olika en uppväxt kan uppfattas när det hamnar innanför bokpärmar. Flera "sanningar" lever ofta sida vid sida, bok vid bok. Det är sällan människor kan prata ihop sig om "en sann bild". Vi människor måste stå ut med att det är komplicerat.

Piratförlaget skrev på framsidan av "Gömda" - "en sann historia". Förlaget valde av någon anledning då, år 2000, att göra verkligheten svartvit. Efter höstens debattstorm, som tilltog alltmer, så backade Piratförlaget den 19 december och sa då att det på boken borde stått: "baserad på en sann historia". Är de orden mindre svartvita? Knappast. Och på förlagets hemsida på webben står det fortfarande, nu i februari: "Gömda är en sann berättelse". Där står också: "Detta är en sann historia, en dokumentär roman". Så justeringen från december har inte trängt in på deras webbsida.

Att ifrågasätta Sanning, att ifrågasätta Det Svartvita, det är en viktig debatt. För att inte så viktiga saker som kvinnoförtryck och incest ska trängas in i ett hörn och bli fundamentalism. Det vill varken Liza Marklund, Mia Eriksson eller Gun Ninnisdotter. Svartvit fundamentalism är tandlös, ofarlig, tråkig - så länge den stannar i huvudet. När den lämnar debattsofforna och blir till handling är den våldsam och förgör människor i sin framfart.

Tomas Lindelöw, 15 februari