Vem ljuger och vem blir lurad?

För en tid sedan arrangerade Publicistklubben Väst en debatt på jazzklubben Nefertiti i Göteborg. Det var fullsatt till sista plats. Kvällens andra halva handlade om Thomas Quick. Är han massmördare eller utan skuld till åtta mord? Är han mördare eller mytoman? Vilka har han duperat?

Hannes Råstam, kvällens ena gäst och SVT:s reporter till de senaste dokumentärerna om Thomas Quick, är till 100 procent säker på att TQ är oskyldig till de åtta mord han är dömd för. Kvällens andra gäst, domaren Lennart Furufors från Värmland, som dömt TQ i två av morden, svarar att om det framkommer nya uppgifter som styrker TQ:s oskuld så måste det vägas in och han hoppas då att Högsta domstolen prövar domarna på nytt.

Lennart Furufors är öppen för nya fakta, lyhörd under hela kvällen. Hannes Råstam däremot, som arbetat med fallen i många månader, har bestämt sig. Han är journalisten som till 100 procent är övertygad. Och han är i sin tur övertygande i sin genomgång. Men här börjar varningsklockorna ringa, ding-dong, inne i Nef:s långsmala klubblokal. Vem hör klockorna? Flera tror jag. Men ingen ställer frågan till Hannes Råstam: Är du duperad av Thomas Quick?

Som gäst hos Publicistklubben och bokförläggare på dagtid, så börjar poesin sjunga i mitt inre. Det är rader ur Tomas Tranströmers samling För levande och döda (1989). En passande titel i kväll. Och poesin sjunger: "Jag såg en bokstavstrogen tv-predikant som samlat in massor med pengar … Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte … Vad jag avskyr uttrycket "till hundra procent"! … Guldstekeln som om det inte fanns idoldyrkan. Lupinerna som om det inte fanns "hundra procent". Där överröstas Tranströmers dikt "Guldstekel".

Hannes Råstam förklarar ingående, med foton och under stort intresse, hur tre personer blivit till 100 procent övertygade om Thomas Quicks skuld. Det är Krister van der Kvast, åklagaren och förundersökningsledaren i de åtta mordfallen. Det är Seppo Penttinen, polisen som vallat TQ på de olika mordplatserna - både i Norrland och i Norge och på andra platser. Och den tredje, terapeuten och psykologen Birgitta Ståhle, som med hjälp av samtal och förundersökningsprotokoll hjälpt TQ att minnas de åtta morden. Alla tre är till 100 procent övertygade, trots att Thomas Quick från början varit osäker om mycket.

Som lekman förstår man att trovärdigheten minskar ju mer ledande frågor som ställs. När jag för några år sedan fick ett manus till bokförlaget, av Ulla Bolinder, som hon kallade Utsaga (2005), så var hennes deckare uppbyggd på just förhör med de inblandade, efter att en åtta-årig flicka blivit brutalt mördad. Berättelsen är oerhört medryckande, och mordet på Amanda rullas upp, eftersom förhörsledarna i den uppdiktade boken är så skickliga på att få fram fakta, utan att lägga orden i munnen på de som förhörs.

I Thomas Quicks fall finns runt honom minst fyra personer som precis som tv-predikanten är till 100 procent övertygade, var och en på sitt sätt. "Thomas Quick är en massmördare." "Thomas Quick har i alla fall inte lurat mig!" Det svartvita synsättet ringer i öronen, samtidgt som guldstekeln och lupinerna ger färg åt min inre synen i Nef:s fullsatta långsmala klubblokal.

Tomas Lindelöw, 9 mars